haloo från cafe talo

Det känns hemskt underligt att veta att jag är på väg långt bort för en obestämd tid om under 48 timmar.

Igår var jag ute med två av mina finaste kolleger. Vi hade grymt roligt. Vi har fortfarande idag skrattat mycket gott åt gårdagen. Jag måste väl komma tillbaka hem trots allt endast för att kunna göra om gårdagen. På hemvägen blev taxichauffören alldeles tagen av mej och blev super orolig för hur jag skall klara mej ute i stora världen och han gav sin email adress till mej och fick mej att lova att mejla honom om hur det går för mej.

Jag var idag i stan efter mitt nya bankkort, tack till masa för en underbar ljusröd muminmammabild på kortet. Så gick jag och växlade pengar. Det borde kännas verkligt att jag är på väg, men det gör det inte. Jag vet inte alls hur jag skall förhålla mej till det eftersom det inte känns verkligt och jag inte har någon aning alls om vad jag skall vänta mej. Jag har inga förväntningar alls.